Om något känns fel

En arbetsplats ska vara trygg nog för en elev. Nervositet första timmen är vanligt. En klump i magen för att allt är nytt är vanligt. Det är inte samma sak som att något är fel. Fel är när någon är elak, rör dig på ett sätt du inte vill, ber dig ljuga, skratta åt dig, eller låter dig göra något farligt. Fel är också när du blir lämnad ensam med ansvar du inte ska ha. Då ska du inte härda ut för att verka duktig.

Lita på känslan om den håller i sig. En sur minut i ett stressat kök kan vara brådska. Kommentarer om din kropp, din bakgrund eller ditt utseende är inte brådska. Skämt som fortsätter när du sagt ifrån är inte skämt. Meddelanden från någon på platsen som blir privata och konstiga är en varning. Du behöver inte kunna namnet på det som händer. Du behöver säga att du vill därifrån.

Säg ifrån med en kort mening om du kan. Sluta. Jag vill inte. Jag ringer en vuxen. Du behöver inte hålla ett tal. Om du inte vågar säga det till personen, gå till en annan vuxen i huset. Reception, en lärare på platsen, en kollega som verkar snäll. Säg att du är elev och att du behöver hjälp nu. Om ingen lyssnar, lämna rummet. Gå till en öppen plats. Ring.

Ring en förälder, en annan vuxen hemma eller skolan. Du behöver inte förklara allt i första meningen. Säg var du är och att du vill bli hämtad eller få prata. Stanna i ett rum där det finns folk, om det känns säkrare än att gå ensam. Om du är i fara, ring 112. Det är till för sådant. Du stör inte. En elev som är rädd får be om hjälp.

Berätta för skolan samma dag. Prao och praktik är skolans ansvar även när du är på en arbetsplats. De ska veta om något blev fel. Vänta inte till veckan efter för att se om det känns mindre. Skriv upp vad som hände, ungefär när, och vem som var där, om du orkar. Du behöver inte ha bevis som i en film. Din berättelse räcker för att skolan ska agera.

Du kan byta plats. En dålig dag betyder inte att du inte får göra prao. Det betyder att just det stället inte funkade. Skolan kan hjälpa dig att hitta ett annat. Du ska inte tvingas tillbaka till någon som betett sig illa för att schemat redan är skrivet. Säg det tydligt. Jag vill inte tillbaka dit.

Skulden är inte din för att du hälsade, var snäll eller inte sa nej i första sekunden. Många fryser. Det är en vanlig reaktion. Att du frös betyder inte att du samtyckte. Att du skrattade nervöst betyder inte att det var okej. När du berättar efteråt är det fortfarande rätt tid. Ingen perfekt reaktion krävs av ett barn eller en ungdom.

Be en kompis följa med i berättelsen om du vill, men låt en vuxen ta nästa steg. Kompisar kan lyssna. De ska inte sprida det i klassen. Välj en vuxen. Hemmet, mentorn, kuratorn, praoansvarig. Om den första vuxna viftar bort dig, gå till nästa. En axelryckning är inte slutet. Du får fråga igen.

Vanlig ansträngning är inte samma sak som att något är fel. Att vara trött, att inte förstå en uppgift, att någon ber dig göra om en dukning, det är jobb. Du ska fortfarande säga till om du är sjuk eller om uppgiften är farlig. Men alla tillsägelser är inte en kränkning. Känn efter. Om du kan berätta om dagen utan att magen drar ihop sig, var det troligen en vanlig dag. Om magen drar ihop sig när du tänker på en person, berätta.

Efteråt får du vila. Du måste inte gå till skolan och spela oberörd. Säg att du behöver prata. Ät, drick, var med någon du litar på. Praon kan vänta. Tryggheten kommer först. En bra arbetsplats tål att en elev säger ifrån. En dålig arbetsplats är inte din att rädda. Din uppgift är att komma hem hel.