Om du är nervös

Nervositet inför prao är normalt. Hjärtat slår, händerna blir kalla, du tänker på allt som kan gå fel. Det betyder inte att du kommer att misslyckas. Det betyder att det är nytt. Nytt känns stort tills du har gjort det en gång. Andra elever känner likadant, även de som ser lugna ut. Personalen har tagit emot nervösa elever förut. Du är inte det första ansiktet som ser stelt ut i dörren.

Du ska inte kunna yrket. Läs det igen. Ingen på stället tror att du kan deras jobb. De vill att du kommer, hälsar och följer med. Om din hjärna säger att du kommer skämma ut dig, svara med en mindre uppgift. Jag ska säga hej och mitt namn. Det är hela första minuten. Resten får komma efter. Dela dagen i bitar så den inte blir ett enda berg.

Öva meningen högt hemma. Hej, jag heter det här och jag ska praoa. Jag skulle fråga efter den här rollen. Säg den tre gånger. Rösten vänjer sig. Du behöver inte låta som en skådespelare. Du behöver höra dig själv säga orden en gång innan det är skarpt läge. Om du ska ringa, öva den meningen också. Manuset på Praoguiden kan du läsa innantill. Det finns för att nervösa händer ska ha något att hålla i.

Kroppen går att hjälpa lite. Ät något. Drick vatten. Sov så gott du kan, även om det inte blir en perfekt natt. En promenad till hållplatsen är bättre än att sitta still och älta. Andas ut längre än du andas in, några gånger, innan du öppnar dörren. Det tar bort det värsta trycket. Det tar inte bort all nervositet. Det behöver det inte.

Det första hejet är den högsta tröskeln. När du sagt namnet, sjunker det ofta. Om rösten darrar, fortsätt ändå. De hör innehållet. De kräver inte en stadig röst. Om du tappar bort meningen, börja om. Förlåt, jag tar om det. Jag heter det här. Det är tillåtet. Tystnad medan du tänker är också tillåten. Du måste inte fylla varje sekund.

En kompis eller en vuxen kan följa dig till dörren om det hjälper, och sedan gå. De ska inte stå kvar och prata åt dig om du ska göra det själv. Fråga skolan vad som gäller. En del elever får ha med en vuxen första timmen. En del ska gå in ensamma. Båda kan vara rätt. Välj det som gör att du faktiskt går in, inom reglerna.

Om paniken blir för stor, säg det till en vuxen innan dagen, inte bara i huvudet. Jag är så nervös att jag inte tror jag klarar att gå in. Skolan har hört det förut. De kan öva med dig, byta till ett mindre ställe eller låta dig börja med ett kortare besök. Att säga till är modigare än att stanna hemma utan att någon vet. Sjukanmäl dig inte på låtsas. Det löser inte nästa vecka.

Under dagen, gör en sak i taget. När nervositeten kommer tillbaka efter lunch, återvänd till meningen: vad ska jag göra nu. Fråga om du står still. Stillastående föder mer oro. En liten uppgift tar tankarna. Du får gå på toaletten och andas en minut. Säg till. Försvinn inte. Kom tillbaka.

Efteråt känns det nästan alltid mindre än det gjorde på morgonen. Inte alltid roligt. Mindre farligt. Lägg märke till det. Nästa dag har du redan gått in en gång. Tröskeln är lägre. Om dagen var hemsk på riktigt, är det inte nervositet längre. Då berättar du för en vuxen. Vanlig fjärilar i magen är inte en varning. En dag som känns fel i magen på ett annat sätt är en varning.

Du kan vara både nervös och duktig på att dyka upp. De två sakerna bor ihop. Den som aldrig är nervös finns knappt. Den som kommer ändå, hälsar och frågar när den inte vet, gör praon. Det är hela kravet. Inte att du ska känna dig cool. Bara att du ska vara där och vara schyst. Resten är övning, och övning får ta tid.